Stina Aronsons diktsamling Tolv hav gavs ut under pseudonymen Sara Sand 1930, ett år innan romanen Feberboken. Där talar huvudpersonen Mimmi om ”dikter som jag haft djärvheten skriva vid dåligt ljus om nätterna”. Rosenlarv förlag vill gärna tänka sig att det är Tolv hav hon menar, diktsamlingen som är blod, passion, purpurrödhet, djupaste allvar. Men lika ofta sarkasmer. I Rosenlarvs nyutgåva av Tolv hav finns en introduktion av Anna Jörgensdotter och ett efterord av Nina Lekander.

Ur Tolv hav:

Jagen
I mig bor en skara människor,
narrar, kärlekskranka, eremiter, danserskor.
Mitt liv är en byggnad av liv.
Jag är som ett vimmel, ett smutsigt marknadstorg. Jag stör mina egna andaktsstunder med mina larmande steg.
Jag stör mig med förbannelsens mångfald.
Ack då slår klängrosorna ut en morgon innan skimret har förvandlats till dag.
Jag dricker denna enda minut före blomningen som ännu är bara en aning.
Intet annat än mina skära klängrosor,
mina skära sagor,
kan skänka mig och jagen
en dryck stillhet
och hålla våra händer andaktsfullt tillsammans.

Klicka här för ett längre smakprov ur Tolv hav.

På släpppfesten för Tolv hav läste Anna Jörgensdotter ur diktsamlingen. Det kan du lyssna på genom att klicka här.

Vissa dikter är dock så bra att man nästan baxnar, Stina Aronson skriver med en innerlighet och uppriktighet som inte är vardagsmat för en hungrande läsare.
Therese Eriksson, Upsala Nya Tidning (länk)

Samtidigt spränger en kärlekslängtan och det segervissa tonfallet får allt mörkare och mer destruktiva drag. Visst kan kärleken förvandla en inre insjö till ett hav, men den är också en våldsam historia: "Kväv mig min älskade!"
Anne Lingebrandt, Helsingborgs Dagblad (länk)

Aronsons poesi leker med idén om det kaotiska, hela tiden längtar diktjaget efter ett annat tillstånd där allt i universum blir uppenbarat. Det är en väg som går genom våldet och passionen.
Elise Karlsson, Svenska Dagbladets klassikerblogg (länk)

Att läsa diktsamlingen Tolv hav är att kasta sig in i en gödgad förening av passion och vrede.
Jonna Fries, Tidningen Kulturen (länk)

I den fattiga svenska modernismen borde Aronsons Tolv hav ha en självklar plats: den är djärv, farlig.
bernur.blogg.se (länk)